Saknaden är stor efter vår Apollon. Han gick bort 1/4 2009 i RCM, han skulle fylla 4 år den 1/5.

Han var mitt "lejon", mitt allt. Alltid snäll och kramgo. Han älskade våra kattungar som vi fick, en riktig lekfarbror. Världen stannade morgonen när han insjuknade, jag förstog hur illa ställt det var när han inte kunde stödja på sina bakben (hade en annan älskling som dog av RCM hos oss för ett par år sen så jag kände igen symtomen). Att låta honom somna in är nog det svåraste beslut jag nånsin tagit...Men nu vet jag att han är i katthimlen och busar med vår Cleo.

Mitt hjärta, mitt lejon, vi saknar dig!

 

Min lilla skruttfia blev bara 1 år och 5 månader innan hon dog av en propp som stoppade upp
cirkulationen tillbakbenen och njurarna...

Allt började med att hon började kräkas i en leksakstunnel när hon busade....jag tog upp henne
och tunneln för att göra båda rena. När jag sätter ner henne så stödjer hon inte på sina bakben
alls. Tar upp henne och sätter ner henne igen, samma sak. Inser direkt att nåt hänt, så jag slänger
mig på telefonen och ringer veterinärmottagningen, jag får komma in på en gång. Cleo kräks i
kattburen i bilen, som tur är det bara 5 minuter med bil till mottagningen. Väl där kräks hon
fortfarande och börjar få ont. Hon får smärtstillande och syre för hon får svårt att andas.
Veterinären hittar ingen puls i bakpartiet och får ingen reaktion när hon nyper henne i
bakbenen. Tempen börjar gå ner så hon får ligga på en värmedyna medan hon får dropp och
dom tar blodproverna som visar på lågt antal av röda blodkroppar och dåliga levervärden. Efter
ett tag börjar hon krampa och blir helt stel, glider in i shocktillstånd. Till slut blir hon så pass
dålig att veterinären säger att det inte finns något att göra...
Så min gosbubbla får somna in. Jag vet att hon kände att jag fanns nära henne hela tiden, till
slutet...

Hon hann bli mamma till 3 underbara brunmaskade kattungar, Devito, Domino och Dixie
Queen, som alla ärvt hennes mysiga temperament och vars uppväxt jag kommer följa med
spänning.

Vila i frid min älskade katt....kommer aldrig glömma dig!

Cleo på utställning (foto: Anneli Alström)

 

*****************************************************************************************

Vet inte varför ödet spelade mig ett spratt när jag var iväg till Solgläntan i Vallentuna för
att bara titta på de katter som fanns i det katthemmet. Dom var jättesöta och fina men
ingen jag fastnade för direkt. Då sa en av dom som arbetar där att det fanns en svart-vit
långhårig katt på kattpensionatet som vi åkt förbi, men vi måste ringa först för att se om
dom var hemma. Men ingen svarade där, så vi åkte hemåt. Precis innan vi kommer förbi
kattpensionatet så får vi för oss att ändå att stanna till och se om de var hemma eller inte.
Och det var de! Så vi fick gå in och kika på katten. Och vilken katt!!! Hennes matte kunde
inte ha kvar henne utan hade gått till veterinären för att avliva henne, då hade veterinären
sagt att varför inte försöka hitta en ny ägare då hon var så himla gosig och fin. Så då hamnade
hon på kattpensionatet i väntan på en ny ägare. Hon hade haft en kull med kattungar och
var nu kastrerad. Jag bestämde mig direkt när jag så henne att hon var "min" katt. Och på
den vägen blev det. Hon var en mycket speciell katt som hade sina favoriter bland människor.
Min son avgudade hon och sov bredvid honom varje natt.

När hon varit hos oss 1 år började hon markera att hon hade tråkigt genom att smyga på oss,
rusa fram och hugga tag i fötterna. Och det gjorde ont! Så vi beslutade oss för att skaffa en
kompis och då kom Cassandra in i bilden...så nu var det uppfostran av henne som gällde.
Till slut blev dom bra kompisar och lugnet la sig hemma (förutom på nätterna vid 04.00-tiden
när de vaknade och började busa...).

Tyvärr dog Sötnos sommaren -05, jag saknar henne verkligen!!!